tisdag 25 april 2017

En liten gnutta ljus

Det händer inte ofta. Men när det väl händer känns det som att den långa väntan och allt slit inte har varit så jobbigt ändå.
Jag menar när livet ibland gör en helvändning och låter solen skina över även ditt lilla skitliv.
Mitt liv har stretat på i en oupplyst uppförsbacke ganska länge nu, har det känts som. Jag har kämpat med både mitt eget och andras mörker, för som de flesta vet, så känns det nästan lika illa när de nära och kära mår dåligt och sliter som när man själv gör det. Här har det florerat energitjuvar, ekonomiska mankemang och allmänt dysterkvisteri. Jag har ägnat vintern åt att sitta i min fåtölj och glåmat. Ingen energi och ingen lust att göra något åt det.
Men, nu känns det som att jag har klivit ut i solen, på nåt vis. Kroppen börjar räta upp sig och sinnet börjar klarna. Visst, det kan absolut ha med vårens ljusare tider att göra. Men det har skjutits till lite extra glöd till den vanliga solen.
Jag har tagit mig ur den där fåtöljen (förutom på fredagskvällarna när jag tänder brasan och häller upp ett glas rött). Både fysiskt och psykiskt. Både för egen maskin och med god hjälp.
Just nu är det inte så speciellt mycket som känns motigt och skittrist.
Just nu finns det många leende ansikten omkring mig och många själar som delar med sig av sina små ljus till mig och vare sig det är deras avsikt eller ej, så gör det stor nytta hos mig och ger mig en så stor boost att jag inte längre har några problem att se det goda i livet.
Jag har lyckats lägga mina tvivel och min oro på hyllan för ett tag. Livet får ta mig det det vill nu, för det känns som jag har fått fart, medvind och nedförsbacke. Jag njuter lite för att jag kan!
Självklart finns det frågetecken kvar att räta ut. Men jag tänker att det löser sig...
Hon har bara en bra dag, tänker ni.
Njäe, svarar jag.
Jag har faktiskt haft en ganska dåligt dag. Det har ju varit tisdag hela dagen. Jag har stuckit mig tre gånger på några av mina stora nålar, varit trött och inte heller lyckats jättebra med mitt arbete. Men nu känns det som att det får vara ok ändå. Det kommer ju komma bättre dagar, förmodligen redan i morgon.

Nu ska tvätten hämtas upp från källaren och tekoppen ska fyllas med rykande kamomillte. Sen är jag nog klar för idag.


söndag 9 april 2017

Oplanerat återseende och oförutsedda följder...

För ett tag sen, en helt vanlig vardagskväll, var jag på en konsert i en stad, inte långt här ifrån. Jag åkte dit med en god vän till mig, för att lyssna på en god vän till honom.
Där sprang jag på en man som jag inte träffat sen.., jag vet inte när. Men vi hade nog precis slutat vara tonåringar när vi senast växlade några ord med varann. Inte ens då var vi speciellt nära, men jag har alltid sett honom som en vän. Våra liv fortsatte åt varsitt håll då och vi har levt dem på väldigt skilda sätt.
Vi gick ut och försökte, genom krogljuden, ge varandra snabbversionen av "Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för länge sen vi sågs? Bor du kvar i samma tvåa? Vad jobbar du med?..." Vi kom överens om att vi hade en del gemensamt, trots allt, och att vi borde ses. På riktigt! Snart!
Ja, jag vet! Det är sånt man säger till många gamla vänner man möter av en slump och man vet att det inte kommer hända och man kommer fortsätta sina liv på skilda håll, precis som innan.
Det här var inte ett sånt tillfälle!
När jag lämnade stället den natten visste jag att vi skulle ses igen inom en snart framtid. Det kändes som att det funnits en anledning att till att han aldrig riktigt fallit ur mitt minne, utan alltid simmat omkring där ute i periferin alla dessa år.
Vi sågs kort där efter.
Det visade sig att vi hade något gemensamt i vår olycka.
Hans olycka, så mycket större än min. Hans själ, så mycket mer sargad än min. Men jag finner det ganska onödigt att tävla i elände...
Helt enkelt kommer vi att se mer av varandra i framtiden än vi gjort förr.
Vänskapen, som bara var en liten planta i slutet på förra millenniet, ska nu få en chans att växa sig stor och stark. Vi har nog mycket att ge varandra på många plan och breddgrader och jag tror att det, så småningom, kan göra oss båda starkare och stadigare på jorden.

Var rädd om de du har nära och även de som finns lite på avstånd. Du vet aldrig när du står på botten och behöver hjälp upp igen eller när du råkar ha livlinan som någon annan behöver.

Nu blir det en kopp te till, i värmen från köksspisen innan den här veckan läggs till handlingarna. Helgen har varit så mycket, men ändå den lugnaste på länge. Tack, mitt lilla liv, för att du hittar på alla dessa saker åt mig och fortfarande lyckas överraska mig!
Kram

lördag 31 december 2016

Är det nu man ska skriva en årskrönika?

Världen svämmar över av sammanfattningar av det gångna året i dessa dagar, så jag tänkte att jag skulle rätta in mig i det ledet och göra detsamma.
Så... Var börjar man?
2016 har varit ett år, i mitt liv, där hela "kostcirkeln" har reprensenterats. Bra, dåligt, lycka, sorg, vinst och förlust.
Jag tror jag struntar i den kronologoska ordningen och börjar med lite av det som inte varit så himla bra, så har vi det avklarat sen...

Som några av er vet så lever min mamma med en sjukdom som kallas MS. Förmodligen vet alla att det inte är en sjukdom man kan bota hur som helst. Hon var sjuk redan när jag föddes för drygt 36 år sedan. Sjukdomen har varit "skonsam" i hennes fall. Förmågan att gå tog den tidigt, men överkroppen har hon fått behålla med nästan full styrka medan benen sakta blivit sämre och sämre. 2016 tog hennes armar och händer. Min mamma, som varit hemma i hela mitt liv och skött hushållet klanderfritt (förutom allt som skett på hög höjd) medan pappa har arbetat, kan nu knappt byta kanal på TVn. Fast det är något man väntat, kom det som en blixt från klar himmel på nåt vis. Det gick så fort! Vet ännu inte riktigt hur jag ska hantera och möta henne i det. Men det får jag väl helt enkelt försöka klura ut 2017.

Jag valde att bryta upp förhållandet jag levt i sen 2013. Inte heller det gjorde att jag hoppade av glädje. Att inte kunna hålla ihop ett förhållande och känna det man vill känna, får mig att känna mig misslyckad, elak, tom och mest ensam i hela världen. Tårarna kan forfarande komma trillande när jag minst anar det och det kommer de säkert fortsätta med länge än.
Vanliga tråkigheter har ju, som alltid, lagt sordin på tillvaron titt som tätt. Några människor i min närhet har gått bort, både den naturliga vägen och för egen maskin. Ingen i den allra närmaste kretsen. Men de tillhörde någon annans närmaste...

Jag har tog ett ganska stort steg med mitt lilla företag och flyttade till större lokaler där jag syns bättre än i den gamla, lilla undanskymda stugan jag startade i. Det har resulterat i att affärerna har fått en liten skjuts och känns faktiskt riktigt hoppfulla nu. Det kanske inte bara är tack vare lokalbytet. Människors syn på kvalité och ovilja att slänga den för att köpa nytt, visserligen billigare ibland, men allt som oftast mycket sämre, har ändrats. Det renoveras och sparas mer nu och det är ju det jag lever av. Jag har även fortsatt mitt samarbete med Fredrik en dag i veckan. Mina måndagar är lättare än de någonsin har varit, nu när jag har tre sköna kollegor att småprata med veckans första arbetsdag. Roligt också att få vara en del av en värld som jag knappt visste existerade för ett år sedan och därtill ha en pytteliten del i dess utveckling.

I juli var jag på mitt sista, obligatoriska återbesök efter cancerskiten jag gick igenom 2011. Det, så väl som alla återbesöken jag varit på, visade att min kropp och jag verkar ha gått igenom den där behandlingen på bästa tänkbara sätt. Allt ser bra ut och det verkar som att jag kan fortsätta min väg i detta jordelivet som en frisk människa. Jag tror inte jag har tvivlat på att det skulle gå bra mer än nån enstaka gång. Men det är ju alltid skönt att få det svart på vitt.

Utanför mitt lilla liv och den faluröda lilla låda jag kalla mitt hem, har vida världen fortsatt sin gång.
Många stora ikoner och förebilder har lämnat oss och kanske kommer vi se tillbaka på 2016 som året musiken nästan gick i graven.
Stora delar av mänskligheten tar fortfarande inte sitt ansvar över planeten vi bor på. Inte heller kan de se att vi alla är olika och därför gärna lever våra liv på sättet vi väljer. Pengar, landområden, tro och makt över dessa orsakar fortfarande krig runt om i världen. Även om det 2016 tydligen inte startades några nya, så gör det ont att så många människor måste fly från sina hem, sina älskade och sina land pga brist på förståelse, respekt och empati hos några få.

Världen kommer inte bli en bättre plats för att flera miljoner människor skålar i bubbel om några timmar och lovar att 2017 ska bli året de äter lite mindre choklad, klarar att planka i 5 minuter och tar cykeln till jobbet.
Lova istället att ni ska göra allt ni kan för att ni själva ska vara så lyckliga som möjligt varje dag. Lova att leva så ni lämnar ett så litet fotsteg ni förmår i miljön när ni så småningom lämnar den.
Lova att ta hand om de ni har nära. Älska dem och värdesätt det ni har tillsammans. Berätta för dem att de är betydelsefulla och älskade. Alla behöver få höra det ibland.
Lova att hjälpa om ni kan hjälpa.

Tack, alla ni som finns i min närhet, för detta året. Vännerna som gått vid min sida i många, långa år och de få som tillkommit under året som gått. Utan er är jag bara en lite skrutt.
All min kärlek till er!!

Jag fortsätter på den här vägen ett år till. Nyfiken på vad som finns där framme... Vill du förja med?




tisdag 1 november 2016

Tråkigt är också bra

Det finns på tok för många i min direkta närhet som inte mår så bra som de önskar att de gjorde. Det handlar stress, kärlek, olust, jobbrelaterade tråkigheter och allmän skit. Just nu gäller det även mig själv.
Jag vet att det kommer ordna till sig för mig, så småning om. Jag har nämligen lärt mig att jag själv är helt ok för mig att umgås med, om jag bara låter mig göra som jag vill.
Saker och ting måste få ta den tid det tar. Även sorg och vemod är goda vänner till mig och jag låter mig gråta och vara moloken när jag känner att det är vad jag behöver. Visst, det är lätt för mig att säga, som inte har några barn som kräver min uppmärksamhet eller ett hus som måste renoveras etc...
Just ikväll t ex har jag stått ute på min vildsvinsbökade gräsmatta och tittat på stjärnorna en lång stund och bara känt efter var i kroppen sorgen suttit idag och vad den har gjort där. Pratat med den och frågat vad som behöver åtgärdas. Jag önskar verkligen att jag kunde plocka små bitar av lugnet som råder här ute i torpet, i skogen, en bister novemberkväll under stjärnorna, och lägga i små burkar som jag kunde skicka till alla som behöver det.
Nu kan jag inte det... Men ni vet att jag hade gjort det om jag kunnat.
Ta hand om varandra och er själva.
Nu ska jag ge mig själv en kopp te och lite välbehövlig sömn.
God natt, mina vänner!

tisdag 25 oktober 2016

Ett nytt kapitel

Ni vet när det inte riktigt blir som man tänkt sig..?
Ja, jag antar att de flesta har upplevt det. När livet vänder blad och börjar på ett nytt kapitel utan att man riktigt vill det. När man hade det perfekta slutet på kapitlet och en lagom spännande "to be continued" för att man inte skulle tröttna och sluta läsa... Allt skulle bli bra och alla skulle leva lyckliga i alla sina dagar. Hur noga man än väljer sina ord och bygger sina meningar enligt konstens alla regler, går det ibland ändå helt åt motsatt håll.
Jag började nyligen ett nytt kapitel efter att det förra slutade på ett sätt som jag inte alls hade önskat. Mitt liv skulle ju bli lyckligt, som på film hade jag tänkt, och jag skulle inte behöva fundera mer över så mycket alls. Men när hjärtat talar emot, kan inte hjärnan övertyga och vänta hur länge som helst, utan att personen de båda bor i blir lidande på ett eller annat sätt.
Jag h a t a r när det händer!
Jag avskyr det ännu mer när det är en person, med både hjärta och hjärna, inbland i handlingen! Det finns nog inget jag tycker sämre om än att vara den som sabbar historien i andras livsbok, även om jag måste för min egen skull. Många gånger går jag hellre genom helvetets alla eldar än tvingar nån annan att hålla sin hand över ett värmeljus i några få sekunder. 
Men efter många tårar, dagar och nätter av grubbel och svårigheter att få hjärta och hjärna att samarbeta, sitter jag nu till slut här och försöker börja på nästa kapitel. Jag har ingen aning om hur, vart åt eller när det kommer bli nåt vettigt av det. Men jag vet att det kommer ta tid att hitta tillbaka till handlingen igen. Hjärtat slår svagt och hjärnan fokuserar dåligt. Tålamod är inte min starka sida. Men jag antar att det är nåt jag får jobba på...
Jag har sagt adjö till människor jag håller av, speciellt en som, om allt gått som planerat, skulle gått vid min sida många år än. Jag har gjort det för min egen skull, för att hjärtat stretade och hjärnan inte kunde hålla emot längre.
Nu är det istället hjärtat som svider och hjärnan som säger att jag går på rätt stig.
Jag blir fan inte klok på mig sjäv!
Men det är väl också något jag måste jobba med eftersom det nu faktiskt bara är just Jag i mitt liv och det är den, något ostadiga, grunden jag har att stå på.

Så... Jag petar in en pinne till i spisen och frågar stjärnorna om lite vägledning.
Ta hand om varandra!

tisdag 22 december 2015

Jul... Igen?!

Jag vet inte vad som hände?! Men jag ställde just undan min lilla låda med julpryttlar och nu skulle den visst fram igen...
Det kommer nog inte bli så mycket med det i år. Jag saknar precis allt som kan kallas för julkänslor.
De flesta år i min historia har julen varit en högtid jag gillat. Det har bakats, kokats, pysslats och pyntats i mitt hem. Men 2015 verkar va året då alla högtider mest känns som något som bara ska klaras av och blad som som ska vändas i kalendern.
Håller tummarna för att det är en övergående trend!

I vilket fall som helst önskar jag er alla en skön julhelg med många nära och kära och med tid för er själva att varva ner från vardagen.
Ta hand om er och varandra!




onsdag 9 december 2015

Låt det vandra som det vill

Ovanför Torpet går vintergatan lågt ikväll.
Så lågt att jag tycker att jag nästan kan höra dess trafik och om jag ställer mig på tå kan jag kanske nå... 

Här inne börjar värmen äntligen sprida sig från vedspisen i köket och lugnet sänker sig över mig och katterna.
Skönt att kunna slappna av igen efter flera veckor av något slags inre kaos!
Mitt ständigt grubblande huvud har gått på högsta växeln ett bra tag och det har resulterat i någon slags härdsmälta med nedstämdhet, oro, dålig sömn och allt annat sånt där tråkigt.
Jag har inte känt igen mig själv på ett tag.
Jag brukar låta tankar och känslor ta den plats och tid de behöver för att ta hand om sig själva. Men den här gången tror jag att jag har försökt styra dem för mycket, försökt ligga steget före och gjort vad jag kunnat för att ignorera dem.
Nu vet jag att det inte fungerar för mig.
Är man född till grubblerska så är det grubblerska man ska vara. Punkt slut!

Annars fortsätter livet här ute som det brukar.
Efter stormen Gorm var här strömlöst ett par dagar. Men, som vanligt, gör det inte mig så mycket. Tystnaden och mörkret blir lite större och jag får ha mjölken på glasverandan. Typ så jobbigt är det...
Nu ska jag sätta mig vid brasan och avsluta dagen på bästa sätt. Tyst, med en katt i knät, en tekopp i handen, och tankarna fritt vandrande. Undrar var de hamnar ikväll..?









tisdag 24 november 2015

Allting har en ände...

Två gånger, inom loppet av ett dygn har jag blivit påmind om att livet, som jag känner det, har ett slut. Det svider i hjärtat...
Två gånger har jag, åter igen, slagits av tanken att inget är värt något om jag själv inte trivs med det jag gör och livet jag lever.
Vad spelar det för roll om jag fyller sparkontot till bredden med planer för framtiden om jag inte är nöjd med livet som jag lever här och nu?

Jag har så mycket mer jag vill skriva och berätta om. Men det får väntatill ett senare tillfälle när, hjärna, hjärta och skrivhänder är mer synkade.
Kram på er!

måndag 24 augusti 2015

Insikt

Jag tillbringade helgen som gick i Staden. Den här gången var det inte bara en vanlig påhälsning, utan anledningen till resan var en stor jäkla arenakonsert tillsammans med 63035 andra individer. Där ibland en god del vänner och bekanta.
Jag kom att prata med just en av de sistnämnda om vad det är som gör att jag inte trivs i städerna. Vi pratade en stund, bollade samtalet hit och dit. Plötsligt gick det upp för mig!
Jag har inget emot folk, trängsel, stress etc egentligen. Det som skrämmer mig är att städer är så jäkla utsatta och att skrämmande få av dess invånare skulle kunna klara sig själva en längre period eller för den delen hjälpa andra som behövde det. Jag skyller, givetvis inte detta på individerna själva. De har ju aldrig varit i behov av att klara sig utan el, bil, tvättmaskin eller internet. Men vad händer om den dagen kommer då någon aktör kanske bestämmer sig för att ta el och internet ifrån oss?
Flera gånger under mina år i staden pratade vi t ex om snö och allt den ställer till med när den faller varje år. Vissa år i större mängder än andra. Speciellt en vinter dök ofta upp i de sammanhangen. Vintern när Staden drabbades av ett jättesnöfall en natt och det på riktigt blev kaos.
I det fallet kom inte folk till jobbet i tid om ens alls, butiker kunde inte öppna och vägarna var ofarbara. Men ändå kunde många oja sig över att de inte kunde köpa någon mjölk till sina frukostflingor, för butiksägarna skottade inte undan framför butikerna tillräckligt fort. Då valde dom att stå och se på i stället för att hämta något man kan flytta snö med och hjälpa den stackars människan som slet för att kunna öppna sin butik.
Jag vet, det kanske är ett fånigt exempel, men många bäckar små...
Om vi i stället fortsätter på spåret avsaknad av el.
Folk här på landsbygden skrattar ofta och slår sig för knäna när de hör på radion att det är strömavbrott en kortare stund i en stad och tycker inte att det är mer än rätt åt stadsfolket, som inte fattar hur det känns för oss i landsorten när sådant händer titt som tätt. Grejen är ju dock att det är en helt annan sak när elen bryts i städerna. Ingenting fungerar! INGENTING!
Dörrar, färdmedel, trafik, allt slutar fungera!
Ponera att strömmen bryts i hela staden en hel dag.
Tänk att du är rörelsehindrad och bor på sjunde våningen. Kan inte ta hissen. Du kommer inte ut och kanske kan du inte heller kontakta någon som kan hjälpa dig. Trafiksignaler slocknar och hela morgonrusningen måste tillämpa högerregler som är omöjliga att reda ut i stora korsningar. Det krockas både här och där och kanske kan man inte kontakta räddingstjänst. Det är långt till närmsta vedspis om du blir hungrig och frusen. Listan på svårigheter kan bli hur lång som helst...
Så min slutsats är, helt enkelt, att min ovilja att bo och vistas i större städer har att göra med att jag känner mig jäkligt otrygg, lite lätt utsatt och ensam.

- Det finns ju goda maskar i potatislandet!
Nu är jag i alla fall hemma i Torpet igen och det mesta är som det ska.
Jag fick ta upp all min potatis igår, även om det hade kunnat vänta lite till, för en grå figur med päls
och korta ben hade börjat gräva runt i potatislandet.
Snart börjar veckan med fulla dagar. Mycket att göra både i min verkstad och här hemma.
Ja, så ber jag om ursäkt att det inte har skrivits här sen i maj. Men jag har inte haft lust eller något vettigt att skriva om...
Hej på er!

tisdag 19 maj 2015

Tidsuppfattningen och framtiden?

Det är konstigt detta med hur man uppfattar sin tid.
Hela förra sommaren, när jag jobbade varje vardag, gick jag med en molande stress i kroppen och tankar på allt jag skulle göra efter det att mina åtta vikarieveckor var över. Det jag, i mitt huvud, benämnde som "sommaren"... När jobbveckorna tog slut satt jag där på en stol och insåg plötsligt att sommaren faktiskt var nära på över och jag inte hunnit en bråkdel av allt jag ville gjort.
I år har jag tackat nej till de åtta veckorna, för jag har tillräckligt mycket att göra i verkstaden och dubbeljobb under sommaren är inget jag strävar efter. Men lik förbannat är snart hela sommarkalendern fullplitad. Även i år går jag och drömmer om allt jag ska göra sen när vi nått andra halvan av juli, då det börjar glesna mellan versalerna i kalendern. Men jag vet ju att de dagarna snart kommer att fyllas med tider och orter som ska passas och besökas.
Trots den stora lyckan och stillheten jag känner här i Torpet, har jag ändå ofta känslan av att jag borde vara någon annan stans för att göra något viktigt. Känslan av att jag glömt något jag lovat någon.
Undrar om det blir bättre när man går i pension?
Eller, ja, det kanske jag inte ska hoppas på heller när jag tänker efter. Med tanke på vad som står att läsa i det orangea kuvertet...

Utanför köksfönstret regnar det idag. Ett regn som smattrar hårt på fönsterblecket och gör så Torpet känns lite ruggigt. Några värmeljus och en liten brasa i köksspisen får råda bot på det.
Kroppen känns lite öm efter nästan två veckor med ryggskott som först igår försvann helt och då såg jag till att "fira" det med att få en massage som, den här gången, var allt annat än avslappnande och skön. Men förmodligen gjorde den nytta på de rätta ställena.
Nu ska frukosten ätas och sen väntar stolsitsar i långa rader i verkstaden innan jag ger mig på en jättesoffa som ska kläs i ett härligt medelhavsblått tyg
Ta hand om er!

torsdag 26 mars 2015

Främmande vänner

Tidigare i veckan pratade jag i telefon en stund med en vän. En vän jag känt i mer än halva mitt liv. Ja, faktiskt sen jag var 13...
Han tog upp ett ämne som även jag funderar över ibland.
två av de största kamratgåtorna
Alla dessa vänner man har som man haft länge, som man uppskattar och inte vill bli av med. Personer som man egentligen kanske inte alls känner.
Det är alltid förenat med glädje när man träffar dem eller pratar med dem i telefon och man fortsätter på nåt vis där man slutade senast, även om det kan dröja år mellan gångerna. Man pratar om dåtid, framtid, gemensamma vänner, nya bekantskaper, jobb och fritid. Men allt det andra har man ju faktiskt ingen aning om.
De största delarna av dessa personers liv är man ju inte någon som helst del av. Den vanliga vardagen, fredagsmyset, middagarna och umgänget. Man vet ju inte ens om personen man tror sig känna beter sig likadant bland folk som hen beter sig i ens egen närhet.
Man kan ju läsa sig till små delar av deras liv på diverse sociala medier och se bilder på nära och kära. Men inte ens där kan man ju veta om det är ärligt! Ibland ser/läser man saker som man inte alls skulle koppla samman med just den personen. Man tänker "Va?! Umgås hen med dem?" "Va?! Den politiska åsikten visste jag inte att hen hade!". Kankse tar man upp det nästa gång man ses. Men förmodligen hinner det rinna ur minnet innan dess och man fortsätter vara partiella främlingar.
Men kanske är det det som gör det hela lite mera spännande?
Att träffa människor man nästan inte känner över en kopp fika på nåt café i närheten, eller kanske rent av bjuda hem dem till det egna köket, gör kanske livet lite mer intressant.
Man vet ju aldrig riktigt hur det ska sluta...
Living on the edge!

lördag 14 mars 2015

En liten gnutta hopp

De flesta som känner mig vet att jag är en obotlig vintermysare.
Det finns ingen som helst logik i det, för många delar av min kropp saknar helt förmågan att hålla värmen. Men jag tror det har att göra med att jag finner någon trygghet i det djupa mörkret och att ingen ifrågasätter eventuell melankoli under den mörka tiden på året.
Men hur mycket jag än älskar den bistra vinter, gör våren mig på något vis gladare för var gång den anländer. Nu för tiden kan jag tro mig känna vad människor i alla tider känt när livet och värmen återvänder. Jag känner en otålig längtan efter att få öppna allt på vid gavel, få vädra ur både hemmet och mig själv, få rensa upp i hörnen och börja om på nytt. Att få se allt liv börja gro igen ger mig på nåt vis lite hopp om framtiden.
Det är annars en känsla som jag helt saknar. Framtidshopp är inte min grej... Min plan är att ha det så bra jag kan under min tid här och under den tiden lämna ett så litet miljöavtryck som möjligt efter mig. I övrigt kan jag inte göra så mycket mer. Människan har, för länge sen, gått för långt i sin egoism.
Men! Så här års, när solen börjar värma och jag kan plocka in den första, lilla blombuketten från min egen trädgård, då tror jag faktiskt att det är hopp jag känner. Dessutom så inser jag att jag kanske är lika mycket en vårperson som en vinterperson.

Torpet och jag väntar på att sotaren ska komma. Det gör han alltid så här års och med honom kommer våren. När han har varit här kan man nämligen sätta igång med årets största städning!
Jag är ju inte riktigt förtjust i att städa, men önskar verkligen att jag var det, för jag tycker väldigt illa om stök. Oftast vinner dock oviljan att ta tag i stöket och det blir bara värre. Men nu när våren väntar på att bli insläppt och vinterns luft börjar bli riktigt otrevlig här inne är det fantastisk skönt att bara kasta ut allt man äger på gräset så det får vädra ur och sen bära in det igen i de nyskurade rummen.
Detta är dock absolut meningslöst att börja med innan Herr Sotare har varit här på vårbesök, för han lämnar ett tunt lager sot efter sig på allt som inte är instängt eller övertäckt och då skulle man bara bli tvungen att göra om proceduren.
Han kommer på tisdag!!
Det betyder våren är här på riktigt redan nästa vecka!
Dessutom har en liten bofink vågat sig hit till mitt lilla köldhål mitt i skogen, så nu finns det ingen återvändo. Bara att leta fram spaden, trädgårdsmöblerna och solglasögonen, för nu är det dags!

tisdag 3 mars 2015

Hemma känns där hemma är

Helgen som gick spenderade jag hos vänner på andra sidan landet.
Inget speciellt hände. Lata dagar...
Vi tog en sväng till staden. Staden jag lämnade.
Vi var bara där ett par timmar, men jag kände mig inte längre hemma mellan husen.
Känslan av lantis vilsen i stora staden var nog mer påtaglig. Det kändes nästan som att folket jag passerade faktiskt såg mig och tänkte "turist", fast jag i själva verket vet att de inte alls ser mig när de tittar på mig. Jag är en i mängden där. Som alla andra... Mitt skal skulle kunna tillhöra vem som helst.
Men nu tillhör det en insida som har blivit beroende av ensamhet, svängrum, mörker och tystnad.
En insida som inte längre kan förstå vad som, en dag för flera år sedan, lockade så med ett liv i stadens puls och tempo.
En insida som värdesätter att få tänka själv och göra själv.
En insida som är Jag och kommer förbli Jag.
En människa som känner att hon hittat hem...




måndag 9 februari 2015

Möten

Man träffar människor nästan varje dag.
Man träffar nya människor ganska ofta. Ni vet, de där människorna som kommer in på ert jobb, ni blir presenterade för på någon konferens, era vänner tar med ut på en krogkväll eller kanske som ni går någon kurs tillsammans med.
Många av dessa människor suddas ut ur minnet nästan lika snabbt som de kom i din väg. Men ett fåtal gör ett större intryck. Den där klicken människor som man faktiskt menar, på riktigt, att man vill träffa igen över en öl eller en fika. De vars telefonnummer man faktiskt sparar i sin kontaktlista för att man har för avsikt att, på riktigt, höra av sig till.
De mötena fascinerar mig!
Jag träffade just en sådan person idag. En man som jag lärde känna på en kurs för snart 11 år sedan. Vi har inte precis något gemensamt. Vi är inte lika gamla, vi har inte samma intressen, vi har inte en enda gemensam bekant och våra liv rör sig milsvitt isär. Men där finns ändå något som gör att vi hållit kontakten, allt sedan den där knappa månaden vi delade klassrum, och har för avsikt att fortsätta med det.
Sådant får mig att fundera...
Vad är det som gör att man gillar personer?
Det brukar ju vara likheter som gör att man tar kontakt och de likheterna bygger man sedan vidare på och där någonstans bildas en vänskap som man kan använda sig av när man vill göra saker tillsammans.
Men dessa människor som man kan sitta i timmar och prata med, fast man inte har en aning om vilka människorna den andre pratar om är eller vad som händer när ditt eller datt utspelar sig på hens arbete. Vad är det som håller liv i den vänskapen och intresset?
Hm... Inget jag kommer finna svar på. Men jag gillar hur känslor gör sina egna vägar runt förnuftets halvtråkiga bana.

Nu ska tekoppen tömmas och sen är det dags att släcka i torpet. Har en hel del att göra i verkstaden och det funkar ytterst uselt när man är sömning.  Hej

lördag 31 januari 2015

Vintertäcket

Utan för Torpet härskar tystnaden.
där bakom granen
Snön som fallit har kapslat in allt i vitt bolster. Varje gren, varje takplåt, varje sten ligger insvept i ett täcke av tystnad.
I vanliga fall kan man ibland höra suset från civilisationen, bilar, hundar, traktorer och crossbanan som ligger inte allt för långt här ifrån. Men idag är allt helt tyst. Står man stilla och väntar kan man på sin höjd höra när lite snö släpper från en gren och faller tungt till marken. Den ensamma korpen som flyger över mig känns svartare än vanligt och hans lilla korpkrax, som annars bara låter som ett litet "hej", känns idag helt malplacerat.
Jag går in i värmen igen med en låda ved och ny luft i lungorna.
Radion står på inne och det känns som någon har vridit upp den till konsertvolym. Stänger av och sätter mej en stund i soffan med dagens tredje kopp kaffe.
Jag ska baka bröd strax. Slut i skafferiet.
Ska baka något sött också, till Kärleken som just nu trotsar vinterväglaget för att komma hit.
Vägen förbi Torpet är inte plogad än, så jag blir kvar här. Lille bilen är lite för lätt för att gilla att köra i plusgradig snö. Jag kör bara om jag absolut måste.
Men vad ska ut och köra om?
Jag har det bra här!