tisdag 25 oktober 2016

Ett nytt kapitel

Ni vet när det inte riktigt blir som man tänkt sig..?
Ja, jag antar att de flesta har upplevt det. När livet vänder blad och börjar på ett nytt kapitel utan att man riktigt vill det. När man hade det perfekta slutet på kapitlet och en lagom spännande "to be continued" för att man inte skulle tröttna och sluta läsa... Allt skulle bli bra och alla skulle leva lyckliga i alla sina dagar. Hur noga man än väljer sina ord och bygger sina meningar enligt konstens alla regler, går det ibland ändå helt åt motsatt håll.
Jag började nyligen ett nytt kapitel efter att det förra slutade på ett sätt som jag inte alls hade önskat. Mitt liv skulle ju bli lyckligt, som på film hade jag tänkt, och jag skulle inte behöva fundera mer över så mycket alls. Men när hjärtat talar emot, kan inte hjärnan övertyga och vänta hur länge som helst, utan att personen de båda bor i blir lidande på ett eller annat sätt.
Jag h a t a r när det händer!
Jag avskyr det ännu mer när det är en person, med både hjärta och hjärna, inbland i handlingen! Det finns nog inget jag tycker sämre om än att vara den som sabbar historien i andras livsbok, även om jag måste för min egen skull. Många gånger går jag hellre genom helvetets alla eldar än tvingar nån annan att hålla sin hand över ett värmeljus i några få sekunder. 
Men efter många tårar, dagar och nätter av grubbel och svårigheter att få hjärta och hjärna att samarbeta, sitter jag nu till slut här och försöker börja på nästa kapitel. Jag har ingen aning om hur, vart åt eller när det kommer bli nåt vettigt av det. Men jag vet att det kommer ta tid att hitta tillbaka till handlingen igen. Hjärtat slår svagt och hjärnan fokuserar dåligt. Tålamod är inte min starka sida. Men jag antar att det är nåt jag får jobba på...
Jag har sagt adjö till människor jag håller av, speciellt en som, om allt gått som planerat, skulle gått vid min sida många år än. Jag har gjort det för min egen skull, för att hjärtat stretade och hjärnan inte kunde hålla emot längre.
Nu är det istället hjärtat som svider och hjärnan som säger att jag går på rätt stig.
Jag blir fan inte klok på mig sjäv!
Men det är väl också något jag måste jobba med eftersom det nu faktiskt bara är just Jag i mitt liv och det är den, något ostadiga, grunden jag har att stå på.

Så... Jag petar in en pinne till i spisen och frågar stjärnorna om lite vägledning.
Ta hand om varandra!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar