Främmande vänner

Tidigare i veckan pratade jag i telefon en stund med en vän. En vän jag känt i mer än halva mitt liv. Ja, faktiskt sen jag var 13...
Han tog upp ett ämne som även jag funderar över ibland.

två av de största kamratgåtorna

Alla dessa vänner man har som man haft länge, som man uppskattar och inte vill bli av med. Personer som man egentligen kanske inte alls känner.
Det är alltid förenat med glädje när man träffar dem eller pratar med dem i telefon och man fortsätter på nåt vis där man slutade senast, även om det kan dröja år mellan gångerna. Man pratar om dåtid, framtid, gemensamma vänner, nya bekantskaper, jobb och fritid. Men allt det andra har man ju faktiskt ingen aning om.
De största delarna av dessa personers liv är man ju inte någon som helst del av. Den vanliga vardagen, fredagsmyset, middagarna och umgänget. Man vet ju inte ens om personen man tror sig känna beter sig likadant bland folk som hen beter sig i ens egen närhet.
Man kan ju läsa sig till små delar av deras liv på diverse sociala medier och se bilder på nära och kära. Men inte ens där kan man ju veta om det är ärligt! Ibland ser/läser man saker som man inte alls skulle koppla samman med just den personen. Man tänker "Va?! Umgås hen med dem?" "Va?! Den politiska åsikten visste jag inte att hen hade!". Kankse tar man upp det nästa gång man ses. Men förmodligen hinner det rinna ur minnet innan dess och man fortsätter vara partiella främlingar.
Men kanske är det det som gör det hela lite mera spännande?
Att träffa människor man nästan inte känner över en kopp fika på nåt café i närheten, eller kanske rent av bjuda hem dem till det egna köket, gör kanske livet lite mer intressant.
Man vet ju aldrig riktigt hur det ska sluta...
Living on the edge!

With A Little Help From My Friends - Joe Cocker