måndag 24 augusti 2015

Insikt

Jag tillbringade helgen som gick i Staden. Den här gången var det inte bara en vanlig påhälsning, utan anledningen till resan var en stor jäkla arenakonsert tillsammans med 63035 andra individer. Där ibland en god del vänner och bekanta.
Jag kom att prata med just en av de sistnämnda om vad det är som gör att jag inte trivs i städerna. Vi pratade en stund, bollade samtalet hit och dit. Plötsligt gick det upp för mig!
Jag har inget emot folk, trängsel, stress etc egentligen. Det som skrämmer mig är att städer är så jäkla utsatta och att skrämmande få av dess invånare skulle kunna klara sig själva en längre period eller för den delen hjälpa andra som behövde det. Jag skyller, givetvis inte detta på individerna själva. De har ju aldrig varit i behov av att klara sig utan el, bil, tvättmaskin eller internet. Men vad händer om den dagen kommer då någon aktör kanske bestämmer sig för att ta el och internet ifrån oss?
Flera gånger under mina år i staden pratade vi t ex om snö och allt den ställer till med när den faller varje år. Vissa år i större mängder än andra. Speciellt en vinter dök ofta upp i de sammanhangen. Vintern när Staden drabbades av ett jättesnöfall en natt och det på riktigt blev kaos.
I det fallet kom inte folk till jobbet i tid om ens alls, butiker kunde inte öppna och vägarna var ofarbara. Men ändå kunde många oja sig över att de inte kunde köpa någon mjölk till sina frukostflingor, för butiksägarna skottade inte undan framför butikerna tillräckligt fort. Då valde dom att stå och se på i stället för att hämta något man kan flytta snö med och hjälpa den stackars människan som slet för att kunna öppna sin butik.
Jag vet, det kanske är ett fånigt exempel, men många bäckar små...
Om vi i stället fortsätter på spåret avsaknad av el.
Folk här på landsbygden skrattar ofta och slår sig för knäna när de hör på radion att det är strömavbrott en kortare stund i en stad och tycker inte att det är mer än rätt åt stadsfolket, som inte fattar hur det känns för oss i landsorten när sådant händer titt som tätt. Grejen är ju dock att det är en helt annan sak när elen bryts i städerna. Ingenting fungerar! INGENTING!
Dörrar, färdmedel, trafik, allt slutar fungera!
Ponera att strömmen bryts i hela staden en hel dag.
Tänk att du är rörelsehindrad och bor på sjunde våningen. Kan inte ta hissen. Du kommer inte ut och kanske kan du inte heller kontakta någon som kan hjälpa dig. Trafiksignaler slocknar och hela morgonrusningen måste tillämpa högerregler som är omöjliga att reda ut i stora korsningar. Det krockas både här och där och kanske kan man inte kontakta räddingstjänst. Det är långt till närmsta vedspis om du blir hungrig och frusen. Listan på svårigheter kan bli hur lång som helst...
Så min slutsats är, helt enkelt, att min ovilja att bo och vistas i större städer har att göra med att jag känner mig jäkligt otrygg, lite lätt utsatt och ensam.

- Det finns ju goda maskar i potatislandet!
Nu är jag i alla fall hemma i Torpet igen och det mesta är som det ska.
Jag fick ta upp all min potatis igår, även om det hade kunnat vänta lite till, för en grå figur med päls
och korta ben hade börjat gräva runt i potatislandet.
Snart börjar veckan med fulla dagar. Mycket att göra både i min verkstad och här hemma.
Ja, så ber jag om ursäkt att det inte har skrivits här sen i maj. Men jag har inte haft lust eller något vettigt att skriva om...
Hej på er!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar