Oplanerat återseende och oförutsedda följder...

För ett tag sen, en helt vanlig vardagskväll, var jag på en konsert i en stad, inte långt här ifrån. Jag åkte dit med en god vän till mig, för att lyssna på en god vän till honom.
Där sprang jag på en man som jag inte träffat sen.., jag vet inte när. Men vi hade nog precis slutat vara tonåringar när vi senast växlade några ord med varann. Inte ens då var vi speciellt nära, men jag har alltid sett honom som en vän. Våra liv fortsatte åt varsitt håll då och vi har levt dem på väldigt skilda sätt.
Vi gick ut och försökte, genom krogljuden, ge varandra snabbversionen av "Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för länge sen vi sågs? Bor du kvar i samma tvåa? Vad jobbar du med?..." Vi kom överens om att vi hade en del gemensamt, trots allt, och att vi borde ses. På riktigt! Snart!
Ja, jag vet! Det är sånt man säger till många gamla vänner man möter av en slump och man vet att det inte kommer hända och man kommer fortsätta sina liv på skilda håll, precis som innan.
Det här var inte ett sånt tillfälle!
När jag lämnade stället den natten visste jag att vi skulle ses igen inom en snart framtid. Det kändes som att det funnits en anledning att till att han aldrig riktigt fallit ur mitt minne, utan alltid simmat omkring där ute i periferin alla dessa år.
Vi sågs kort där efter.
Det visade sig att vi hade något gemensamt i vår olycka.
Hans olycka, så mycket större än min. Hans själ, så mycket mer sargad än min. Men jag finner det ganska onödigt att tävla i elände...
Helt enkelt kommer vi att se mer av varandra i framtiden än vi gjort förr.
Vänskapen, som bara var en liten planta i slutet på förra millenniet, ska nu få en chans att växa sig stor och stark. Vi har nog mycket att ge varandra på många plan och breddgrader och jag tror att det, så småningom, kan göra oss båda starkare och stadigare på jorden.

Var rädd om de du har nära och även de som finns lite på avstånd. Du vet aldrig när du står på botten och behöver hjälp upp igen eller när du råkar ha livlinan som någon annan behöver.

Nu blir det en kopp te till, i värmen från köksspisen innan den här veckan läggs till handlingarna. Helgen har varit så mycket, men ändå den lugnaste på länge. Tack, mitt lilla liv, för att du hittar på alla dessa saker åt mig och fortfarande lyckas överraska mig!
Kram