Möten

Man träffar människor nästan varje dag.
Man träffar nya människor ganska ofta. Ni vet, de där människorna som kommer in på ert jobb, ni blir presenterade för på någon konferens, era vänner tar med ut på en krogkväll eller kanske som ni går någon kurs tillsammans med.
Många av dessa människor suddas ut ur minnet nästan lika snabbt som de kom i din väg. Men ett fåtal gör ett större intryck. Den där klicken människor som man faktiskt menar, på riktigt, att man vill träffa igen över en öl eller en fika. De vars telefonnummer man faktiskt sparar i sin kontaktlista för att man har för avsikt att, på riktigt, höra av sig till.
De mötena fascinerar mig!
Jag träffade just en sådan person idag. En man som jag lärde känna på en kurs för snart 11 år sedan. Vi har inte precis något gemensamt. Vi är inte lika gamla, vi har inte samma intressen, vi har inte en enda gemensam bekant och våra liv rör sig milsvitt isär. Men där finns ändå något som gör att vi hållit kontakten, allt sedan den där knappa månaden vi delade klassrum, och har för avsikt att fortsätta med det.
Sådant får mig att fundera...
Vad är det som gör att man gillar personer?
Det brukar ju vara likheter som gör att man tar kontakt och de likheterna bygger man sedan vidare på och där någonstans bildas en vänskap som man kan använda sig av när man vill göra saker tillsammans.
Men dessa människor som man kan sitta i timmar och prata med, fast man inte har en aning om vilka människorna den andre pratar om är eller vad som händer när ditt eller datt utspelar sig på hens arbete. Vad är det som håller liv i den vänskapen och intresset?
Hm... Inget jag kommer finna svar på. Men jag gillar hur känslor gör sina egna vägar runt förnuftets halvtråkiga bana.

Nu ska tekoppen tömmas och sen är det dags att släcka i torpet. Har en hel del att göra i verkstaden och det funkar ytterst uselt när man är sömning.  Hej