Tidsuppfattningen och framtiden?

Det är konstigt detta med hur man uppfattar sin tid.
Hela förra sommaren, när jag jobbade varje vardag, gick jag med en molande stress i kroppen och tankar på allt jag skulle göra efter det att mina åtta vikarieveckor var över. Det jag, i mitt huvud, benämnde som "sommaren"... När jobbveckorna tog slut satt jag där på en stol och insåg plötsligt att sommaren faktiskt var nära på över och jag inte hunnit en bråkdel av allt jag ville gjort.
I år har jag tackat nej till de åtta veckorna, för jag har tillräckligt mycket att göra i verkstaden och dubbeljobb under sommaren är inget jag strävar efter. Men lik förbannat är snart hela sommarkalendern fullplitad. Även i år går jag och drömmer om allt jag ska göra sen när vi nått andra halvan av juli, då det börjar glesna mellan versalerna i kalendern. Men jag vet ju att de dagarna snart kommer att fyllas med tider och orter som ska passas och besökas.
Trots den stora lyckan och stillheten jag känner här i Torpet, har jag ändå ofta känslan av att jag borde vara någon annan stans för att göra något viktigt. Känslan av att jag glömt något jag lovat någon.
Undrar om det blir bättre när man går i pension?
Eller, ja, det kanske jag inte ska hoppas på heller när jag tänker efter. Med tanke på vad som står att läsa i det orangea kuvertet...

Utanför köksfönstret regnar det idag. Ett regn som smattrar hårt på fönsterblecket och gör så Torpet känns lite ruggigt. Några värmeljus och en liten brasa i köksspisen får råda bot på det.
Kroppen känns lite öm efter nästan två veckor med ryggskott som först igår försvann helt och då såg jag till att "fira" det med att få en massage som, den här gången, var allt annat än avslappnande och skön. Men förmodligen gjorde den nytta på de rätta ställena.
Nu ska frukosten ätas och sen väntar stolsitsar i långa rader i verkstaden innan jag ger mig på en jättesoffa som ska kläs i ett härligt medelhavsblått tyg
Ta hand om er!