Den viktiga maten

Ibland, eller ganska ofta, förundras jag över mammors förmåga att lägga all vikt i världen vid mat och middagstider.
Jag flög ur boet för ca 18 år sedan och har sedan dess kunnat stoppa i mig mat när jag tyckt att jag behövt det. Att äta när jag är hungrig har funkat för mig i alla dessa år och det har då rakt inte gått någon nöd på mig. Just det sättet att förhålla sig till mat känns som något bra i min bok. Men generationen som uppfostrade min generation tycks vara av en helt annan uppfattning! Där är det klockan som bestämmer när man ska vara hungrig och det måste vara minst tre gånger om dagen. Helst fem, för annars blir ju både elvakaffet och tvåfikat lidande. Det spelar ingen roll om det är torsdag eller söndag. Man ska äta lunch mitt på dagen, någon gång mellan tolv och två, även om sista frukostmackan svaldes strax innan elva (tyvärr måste man oftast hoppa över elvakaffet sådana dagar, hemska tanke) och sen ska man, trots eftermiddagsfikat, vara hungrig igen vid klockan fem, för då vankas det middag.
Jag har min lilla verkstad i en del av garaget hemma hos mina föräldrar just nu och det är ett väldigt ojande och undrande över mattider och middagsförslag. Varje gång svarar jag att de kan äta när och vad de vill, jag är inte där för att äta utan för att arbeta. Skulle maten och tiden passa mig kan jag absolut tänka mig att äta med dem, men skulle det inte klaffa är jag fullt kapabel att klara av den biten helt själv. Men, se det örat lyssnar man inte på utan samma gamla vanliga visa hörs varje gång jag är där.
Ska man bara hälsa på och inte vet på precisen när man anländer uppstår ett nytt dilemma. Ska man räknas in i middagen eller inte. Där fungerar det inte att svara: "Strunta i mig. Kommer jag mitt i maten och det inte finns så det räcker till mig kan jag fixa något själv eller så äter jag något innan jag åker och nöjer mig gott och väl med en kopp kaffe."
Vad är det som gör det till en så stor grej?
Visst, jag kan förstå att det är trevligt att sätta sig ner med sin familj kring matbordet och småprata en stund. Men jag kan faktiskt sitta där med en kaffe eller en gurkbit och småprata precis lika mysigt som om jag hade stoppat ansiktet fullt med potatisgratäng.
Hos oss blir det ändå inte så mycket småpratat eftersom mamma tycker att pappa bara äter utan att säga något om vad maten smakar och pappa slevar in mat som om ryssen var efter honom och när det är slut i karotterna håller han på att somna sittande på sin stol...
Men men, det är väl ett av de leden som man snällt måste rätta in sig i och vara snäll och samarbeta.

Nu vankas det sömn i Torpet medan vinden viner runt knuten. Ännu ett träd har blåst omkull här utanför idag. Snart är väl hela Småland omkullvält...