onsdag 16 april 2014

Både plus och minus

Att bo i skogen är nog ungefär samma sak överallt. På vissa ställen står träden lite glesare och ibland finns det renar i stället för konstiga kryp. Men hela den biten med att man valt att vara lite ensam och sköta sig själv utan att någon annan lägger sig i eller undrar över något är ju den samma.
Det som kan skilja är ju om man bor i en skog nära en stad eller en lite ort.
Hur man bli bemött när man går in i mataffären för att köpa sin olivolja eller på banken för att göra vad man gör på banken.
Jag gör mina ärenden i den lilla Byhålan allt som oftast.
Här vet näst intill alla vem jag är. Det hejas och pratas, frågas och berättas när man står i kassakön eller i kylrummet. "Hur mår föräldrarna?" "Vart var det nu du bodde?" "Håller du på med de där möblerna fortfarande?" "Ja, Ingvar har ju höften!" Så kan det hålla på hur länge som helst. Oftast till jag själv bestämmer att det får räcka och meddelar att jag nog har lite bråttom och faktiskt måste gå.
Just när jag står där och blir bombad med allt detta kan det ibland kännas lite lätt jobbigt, speciellt om det kanske är en förmiddag efter en blöt natt eller när man är snorig och febrig och bara vill hem och lägga sig. Jag vet dessutom att allt jag säger där fortplantar sig till resten av kommunen ganska fort, så det är inte där man ska tala ut om sina kärleksbekymmer eller sina svampinfektioner om man vill vara diskret. Men om det gäller något som jag vill att många ska få veta fort så är det den billigaste annonsplatsen man kan hitta!
Bor man i stället utan för Staden är man nästan ensammare i butikens kassakö än hemma.
Jag kan vara hur anonym jag vill. Finns det sen inga övervakningskameror kan jag vara nästan helt säker på att ingen minns att jag varit där en timme efter att jag gått.
Det där kan ibland vara så ofantligt skönt att bara få sköta sig själv utan att någon lägger sig i eller undrar. Vill jag inte ha uppmärksamhet, så får jag ingen uppmärksamhet. Enkelt!
Men det skrämmer mig lika mycket som det kan vara skönt att slippa le mot en gammal klasskamrats mamma när man är bakfull.
Ingen ser mig! INGEN! Ingen saknar mig om jag försvinner. Ingen ser på mig om jag mår dåligt, kanske har jag börjat med dåligheter och droger. Ingen bryr sig...
Här bryr sig alla!
Kommer jag inte och handlar på länge kommer någon att fråga någon av mina vänner som handlar där var jag har tagit värgen, om jag har flyttat igen eller om jag börjat handla i den andra butiken. Ingen kommer att fråga mig hur det är om jag ser illa medfaren ut. Men det kommer börja pratas och förr eller senare når det fram till mig. Kan vara lite påfrestande ibland, men det är ändå någon slags trygghet i att veta att andra vet att jag finns.
Russinet i den här kakan är dock att var jag än handlar och vem som än vet att jag brukar köpa ekologisk mjölk, så får jag vara ifred här ute i Torpet. Inte ens skvallret når hit om jag inte tillåter det!

Idag skiner en strålande vårsol utanför fönstret, tvättmaskinen jobbar i källaren och när jag druckit ur kaffet ska jag ut i solen och plantera om mina små grönsaksplantor som börjar bli allt för stora för sina nuvarande krukor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar