Takdropp

Igår när jag körde till verkstaden var hela världen vit av rimfrost och en isig dimma låg som bomull över landskapet. Idag droppar det från taken och det liggen vårkänsla i luften.
Jag hade gärna haft lite mer vinter. Lite mer krispig luft och vit snö. Man piggnar liksom till av den vita vintern som kommer som ett skönt avbrott i allt det gråa och dystra som Sverige ofta bjuder oss på. Vi får väl se om det kommer lite mer snart... Egentligen borde jag inte önska mig mer kyla, för det börjar sina i mitt vedförråd och jag har ingen lust alls att be hyresvärden om ett nytt lass som ska hivas in i boden. Well, well, det blir väl som det blir.

Idag är det fredag och Kärleken kommer framåt kvällen. Vi ska ses i Staden för det ska tittas/lyssnas på musik på lokal ikväll, minsann.
Det kan ju vara bra att få trängas lite ibland så jag inte blir allt för enstörig här ute.
Just det där är en sak jag tänker på när jag varit i Stora Staden och hälsat på vänner jag har kvar där. Så fort jag kliver av tåget eller bilen där slår jag på stadstänket. Jag går fortare, blir lättare irriterad, ignorerar fler etc. Det är lite läskigt tycker jag. Jag måste stanna till ibland och liksom lugna ner mig och se mig omkring. Kanske är det ett vapen - en sköld mot staden att stänga igen och krypa in i sig själv. Att inte titta upp och se. Då riskerar man ju att se något som gör att man måste reagera, agera och känna. Man riskerar att kliva ur sin trygga, personliga sfär och kanske rent av tvingas man stanna upp och bli försenad.
En så stor stad ska jag inte besöka ikväll och det är nog tur det...

Snart ska dagens vedranson bäras in och läggas i vedlåren i köket. Ja, jag har en sån gammal inbyggd vedlåda under diskbänken. En sån som man liksom vinklar ut. Jag tror att det finns tvättstugor i äldre hus med en liknande anordning för att lägga smutstvätt i.
Men först kaffe!