Det gnälls och gnatas över att det är så trååkigt här, det finns inget att göra och inga affärer att handla i. Det önskas stort nöjesutbud och butiker som har allt man kan tänkas behöva, när helst man kan tänkas behöva det. Några strävsamma människor lyssnar på önskemålen och slår upp butiker som verkar fylla i alla fall något tomrum. Åh, vad bra och skojigt, tänker jag (och några få med mig), och handlar där så ofta jag kan och behöver. Andra tänker också att det är bra, men de handlar inte där, utan sätter sig i bilen och kör till närmaste stad (ca 6 mil) för att handla samma saker som de hade kunnat köpa i grannkvarteret. Man frågar varför och får svaret "Det är billigare i Staden och så vill ju ungarna äta på McD." Jaha... Bilresan är gratis då, förstår jag..?
Efter ett tag tvingas den strävsamma butiksägaren stänga sin butik för hen har inga kunder och invånarna fortsätter gnälla över att det inte finns någon just sådan butik i Byhåla.
Samma sak gäller med underhållning. Det jobbas och slits för att anordna diverse musikevenemang, teatrar, föreläsningar, utflykter etc. Utanför staketet till den lilla musikfestivalen står invånarna och piper över att det är för dyrt och att man ju faktiskt hör precis lika bra när man står utanför på gatan...
Kan någon förklara hur de tänker, för jag begriper det inte?
Förmodligen fungerar det så på många håll här i landet. Men jag vet ju även att det finns raka motsatser. Små byar där det sjuder av liv i varje stuga och där folket ser det som sin förbannade skyldighet att infinna sig när någon lagt ner tid och pengar i något för att göra livet lite roligare för grannarna.
Hur får man folk att se och förstå?
Knepigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar