Ett år

Ett helt år har nu passerat sen jag och katterna flyttade ut till Torpet för att stanna.
Ett av de absolut kortaste åren jag har varit med om!
Trots att jag tagit mig en massa tid för att bara sitta ner och låta tiden gå medan jag gjort nära på inget alls, så har dagarna bara rusat förbi utan någon som helst tanke på att jag kanske skulle önska att de saktade ner.
Jag kan nog erkänna att jag eventuellt var lite orolig precis i början att jag skulle sakna Staden och vännerna. Men jag insåg ju snabbt att det stora lugnet som kom med flytten väger upp vilka krogar, gågator och kollektiva färdmedel som helst. Självklart kan jag ibland sakna några av de goda vänner som inte längre finns ett stenkast bort, men det finns ju sätt att få prata med dem ändå.
Jag har inte gjort hälften av det jag hade tänkt hinna med under dessa månader, men vad gör det? Att ha stora planer och huvudet fullt av idéer är lite min grej. Sen när det finns tid över och energi så det räcker, så finns de där, nära till hands, bara att plocka fram och genomföra.
Men, nej, jag kommer nog inte att flytta tillbaks till Staden på mycket länge om ens alls.

Jag älskar den djupa skogen och det stora vemodet som alltid vilar i den. Nu på sommaren måste man gå lite längre in bland träden för att känna det, men det finns där. Den där känslan av att vara helt ensam i hela världen samtidigt som man alltid känner sig lite iaktagen och omhändertagen på något vis. Känslan i Skogen går inte riktigt att beskriva med ord, men alla som gått så långt på den där lilla stigen så det inte längre går att  höra civilisationens brus, vet vad jag menar. Ni som inte gjort det har något att skriva upp på er to-do-list i sommar. Ta med en kaffekorg och stanna där en stund. Sitt på en sten, lyssna på tystnaden och låt livet vänta en stund. Ni kommer att känna ...