Men ändå inte, på nåt vis

Sällan bestämmer man över vad och hur man ska känna för människor och händelser man stöter på längs vägen vi kallar livet. Man har någon aning om hur man tycker att det ska vara och hur man borde känna när saker händer och vet faktiskt ganska väl vad det står i facit om hur man ska hantera situationer man hamnar i. Om inte annat så har man sett det på film eller läst det i någon pocketbok.

Men när det händer står man där med en känsla i kroppen som inte alls stämmer med den man läst om.

Som när man bestämt sig för att inte alls bry sig om vad människor tar sig för och om man ska känna något så är det glädje för deras skull. Sen en dag får man veta att det hänt något som kräver att den där lyckokänslan ska infinna sig och allt man känner är "Va?!". 

Jag tror nog aldrig att jag kommer bli bra på att vara helt tanklöst glad för andras skull...

Eller på sätt och vis är jag kanske det redan. Jag sätter ju ofta mina vänners väl och ve i första rum, för är inte de glada och nöjda blir jag lite nervös och undrar darrigt vad jag kan göra för att hjälpa. Även om det betyder att jag måste köra kors och tvärs över halva landet, eller ändra i hela min agenda för att det ska passa dessa vänners planer. Men när det händer andra människor något sånt där livsvändande fantastiskt vet jag aldrig riktigt vilket ben jag ska stå på och vad jag ska säga... Självklart blir jag glad för deras skull, men det finns alltid någon lite gnagande undran om det finns någon möjlighet att jag själv någonsin kommer bli helt onödigt lycklig och tillsynes problemfri. 

Eller så är jag egentligen precis sådär lycklig just nu, men eftersom jag dragigt grubblarens lott i livet kan jag kanske inte bara ta saker för vad de faktiskt är utan att vända, vrida och helst drömma om det på nätterna.

Well, nattens drömmande får nog börja ganska snart, för om inte allt för många timmar ringer klockan och en arbetsdag ska börja. I fyra veckor framåt jobbar jag heldagar där jag är vikarie. Bra med jobb, men svårt att komma tillbaks in i rutiner som man inte använt sen i december. Jag får nog ge det ett par dagar innan jag är riktigt människa på jobbet och saker börjar falla på plats igen