Hemmets lugna vrå

Ett par dagar i Staden springer förbi och över mig ganska fort. Det är mig alltid kärt att få återse gamla och ganska nya vänner och bekantskaper, och att få känna lite på stadspulsen. Men några få dagar räcker gott och väl för mig. Självklart skulle jag gärna hinna träffa fler av dem jag inte längre ser så ofta. Men just stadspulsen skulle nog bli lite för närgången om jag stannade för länge.

Kanske har det att göra med de skarpa kontraster en resa till Staden innebär för mig. 

I fredags kväll kom min katt- och huspassare med tåget och på Byhålas Folkets Hus spelade en Jazzorkester. Vi gick dit, satt i baren och pratade lite strunt. 

Lördagen började i Torpet med det vanliga spraket från spisen och katter kring fötterna. Efter några tågtimmar kliver jag ut på Stadens gator där jag hämtas av helgens värdinna. En stund bland affärer och fika med utsikt över folkvimmel. Kvällen startar vi på lyxig restaurang, med utsikt över hela Staden, där vi äter onödigt dyr mat och smuttar på rekommenderat vitt vin. När vi är mätta och lite fattigare åker vi kollektivt till Dåliga gatan för att träffa vänner och dricka billig öl bland överförfriskade, alternativa människor med stora skägg, små mössor eller t-tröjor med obskyra bandnamn på. Där kände jag mig lite mera hemma, kan man säga. 

Söndagen var långsam. Men jag tog mig ut till mina gamla kvarter för att hälsa på hyresvärdarna jag hade där. Fick mat och prat i några timmar. Resten av kvällen spenaderades i soffa, hos helgens vän, med godis, TV och prat.

Idag åkte jag tåget tillbaka hem...

Att komma hem är det bästa med att åka bort.

Nu har jag tänt i öppna spisen och kokat mig en kopp te. Allt är tyst, så när som på spraket och katterna som spinner i soffan. 

Jag tror jag stannar i gungstolen med boken ikväll...