Tänk på döden

Igår kväll tittade jag på veckans avsnitt av Jills Veranda. Hon hade där besök av Kristian Gidlund. För er som inte vet, gick Kristian bort i cancer förra året och detta avsnittet spelades in inte allt för länge innan han lämnade jordelivet. De pratade mycket om livet som han ser det och hur det känns att lämna hela världen, sin familj och sina vänner kvar här när man själv försvinner. Hur man kommer bli ihågkommer, om man blir ihågkommen. Han har skrivit en bok om allt detta, som jag ännu inte tagit mig mod att läsa. Där i ska finnas ett brev till hans ofödda barn och när de kom in på det spåret kunde jag inte längre hålla tårarna inne.
Tårar av sorg, saknad, framtidsoro och lättnad rullade sakta ner för kinderna.
Det är snart tre år sedan jag själv krigade mot den satans cancern. Cancern som berövade även mig möjligheten till att skaffa barn. Men jag fick livet i stället...
När man ser och lyssnar på andras historier om hur de kämpar med sjukdomen och sedan rycks ifrån oss på tok för tidigt i livet bubblar känslorna i bröstet på mig.
Jag bli förbannad för att det bara får finnas något så grymt som cancer! En sjukdom som är otäckt vanlig nu för tiden, men som människan ändå inte verkar lyckas få bukt med.
Jag blir så ledsen för att deras slit, kamp och möda aldrig blir belönad med annat än att den tar deras liv!
Jag blir rädd för vad framtiden har att komma med. Bara för att dessa tre åren har gått som på räls och allt ser jättebra ut, betyder inte det att det är så det kommer se ut i framtiden. Flera gånger de senaste åren har jag lagt upp en plan i tankarna. En plan om hur saker ska skötas när jag inte längre finns. Ja, jag vet att det är helt befängt! Jag mår ju prima! Men ibland hinner det upp mig och slår undan mina ben och jag blir sittande där med en orosklump i magen och försöker förgäves bringa ordning i tankar om vem som ska ta hand om mina katter och vem som kommer komma på min begravning.
Mitt i alla dessa bedrövelsekänslor finns en liten strimma lättnad och glädje. Jag finns kvar här. Jag verkar ha klarat mig med mycket väl godkänt.
Min flytt hit ut till Torpet har hjälpt mig att tränga bort framtiden, så gott det går, ur tankarna. Att inte bry mig om vad som händer i morgon eller om tio år. Det är nu som är viktigt. Det är nu som spelar roll. Är jag inte till freds med vem jag är och vad jag gör nu, kommer jag förmodligen gräma mig över det i den eventuella framtiden.
Idag ska jag ha en skön upptäcksfärdsdag med en av mina absoluta ess till vänner.
Men först - kaffe...