Kimono och rött vin

Redan när jag var liten hade jag någon dröm om att dra mig undan från det "vanliga" samhället. Jag gillade inte tanken på att jag skulle vara tvungen att gå till industrijobbet varje dag och nästan aldrig få nån tid över att göra vad jag ville. Just då var det oron över att inte hinna leka med mina vänner och fägrlägga bilder i målarböcker som gnagde. Senare ändrade det sig till andra saker...

Om jag hade vågat svara ärligt på den där frågan om vad jag ville bli när jag blev stor hade jag förmodligen svarat att jag ville bli som mamman i Dårfinkar och Dönickar. Konstnär, musiker och lite lagom dekadent. Jag ville stå där i mitt stora röriga hus, vid mitt stafli och måla med svepande rörelser med pensel och cigg i samma hand. Jag ville dricka rött vin och spela sorglig musik på en gammal cello till långt in på natten. Jag ville nog ha ett barn, men jag tänkte aldrig att det skulle finnas någon pappa med i bilden.

När man lägger den här framtidsdrömmen bredvid hur det verkliga livet sett ut är det kanske inte riktigt så det blivit. Men jag känner att jag nu äntligen är på rätt väg! 

Jag har inte längre något industrijobb att gå till utan hankar mig fram på vikariat och dyligt. Jag bor i ett rörigt hus, visserligen ett litet, men ändå. Stafli har jag inget. Tyvärr har jag knappt målat sen jag slutade gymnasiet... Inte heller någon cello finns det här. Jag skulle gärna lära mig, men det känns som ett ganska dyrt instrument att köpa bara för skojs skull.

Men om man byter ut lite av formarna i den ursprungliga mallen mot annat, liknande, så är jag nog ändå ganska nära nu.

I helgen tog jag ett steg till i rätt riktning och köpte mig en röd sidenkimono på en loppis. 

Den kan jag svepa omkring i här hemma när det blir lite varmare. Slänga den om axlarna när jag tar med mig mitt rödvinsglas ut på altanen när sommarkvällen skymmer och det snurrar en knastrig gammal jazzskiva på skivspelaren.