Jag bad en man att åka här ifrån med alla sina tillhörigheter och var ganska säker på att jag inte skulle få se honom igen, någonsin. Mycket var på tok...
Jag grät och sparkade när han körde och hjärtat sved trots att det var min mun som bad honom ge sig av.
På kvällen gav han mig förklaringen till att det blivit som det blivit.
Nu är han tillbaka i mitt hus.
Den här gången för att stanna lite längre, bryta vanor och ta sig ur den gråa vardagen. Att slåss och kämpa har aldrig varit min starka sida. Jag ger upp på en gång allt som oftast. Men mannen, Kärleken, är tydligen av en annan sort.
Vi gör ett prov för en tid.
Vi är sambos på försök.
Håller tummarna. Kram
SvaraRaderaMariana