Vardagssvårigheter

Det krävs ganska mycket av mig som boende i detta lilla hus.
Inga stora grejor, kanske, men ack så svåra ändå...
I hela Torpet vilar något slags lugn. Ett lugn som lätt smittar av sig på de flesta som vistas i det.
Åh, vad skönt det låter, tänker du.
Jo, det är förvisso helt rätt och själva anledningen till att jag faktiskt bor här.
Men för att man inte ska frysa så måste man hugga ved och bära in den från vedboden. Man måste stiga upp ganska tidigt, när det har varit en kall natt, och tända en eller två brasor. Det finns nästan inga avställningsytor i det lilla köket. Det innebär att man måste diska ganska ofta. Vill man handla är det en bra bit att köra. Massa såna där småsaker...
Allt detta är saker jag älskar och värdesätter.
Men det är svårt när huset säger åt mig att jag lika gärna kan göra allt det där sen eller helst i morgon.
Jag önskar att jag kan fortsätta just precis så här ett bra tag till.
Jag har inget jobb jag går till vid vissa tider varje dag. Jag är timvikarie och jobbar lite när det behövs, samtidigt som jag petar och påtar med lite eget, bygger stora planer och drömmer om framtiden.
Nu kan jag inte ens komma ihåg hur det var att stiga upp väldigt, väldigt tidigt, gå till bussen, trängas med pendlare, tappa tålamodet över förseningar, dricka samma mindre goda kaffe på samma industri var eviga vardag för att sen sjunga samma försenade trängselvisa på hemvägen.
Det känns som det var otroligt länge sen. Ja, nästan som att jag bara läst om det i en bok. Märkligt...

Nu har spisen i köket värmt upp Torpet, så jag ska försöka pallra mig iväg till civilisationen och får lite ärenden uträttade och brev postade.

Fridens Liljor!