Tur för er!

Bor man som jag bor, långt ute i vildmarken helt ensam, förväntar man sig att man alltid är just ensam om ingen ringt och sagt att de kommer hit och hälsar på. Det är inte många jag känner som åker hela vägen hit utan att veta att det är någon hemma.
När man då tittar ut genom fönstret en förmiddag när det snöar som bäst blir man lite lätt vettskrämd när man upptäcker två gulklädda män och en skåpbil parkerad under äppelträdet. Bilens dekal gjorde det klart för mig att det handlade om män från ett elbolag och jag antar att de var här för att utföra någon slags service på elstolpen som står utanför min stenmur. Klart de måste göra sånt ibland. Men jag kan kanske tycka att de skulle kunna knacka på och förvarna och kanske rent av fråga om det är ok att de plöjer genom halva trädgården med sin bil. Det skulle ju kunna vara som så att jag faktiskt hade någon oerhört viktig plantering under snön just där de tänker köra.
Något sådant gjorde de inte och nu har de åkt...
Tur för dem att jag är så pass urbaniserad att jag godkänner människor så nära min personliga sfär!
Jag tänker att det säkert finns folkilska människor med bössor som bor just precis som jag bor och inte drar sig för att hota servicegubbar till livet om de inte genast backar ut från under äppelträdet och kör tillbaka dit de kom ifrån.
Kanske är det bara i min fantasi det finns såna människor, men jag vill verkligen tro att de finns på riktigt och jag tror att jag vill bli en sån när jag blir stor.
En folkskygg kattdam med ett jäkla humör och en avsågad hagelbössa.
Då borde folk inte störa mig i onödan i alla fall.