Är det nu man ska skriva en årskrönika?

Världen svämmar över av sammanfattningar av det gångna året i dessa dagar, så jag tänkte att jag skulle rätta in mig i det ledet och göra detsamma.
Så... Var börjar man?
2016 har varit ett år, i mitt liv, där hela "kostcirkeln" har reprensenterats. Bra, dåligt, lycka, sorg, vinst och förlust.
Jag tror jag struntar i den kronologoska ordningen och börjar med lite av det som inte varit så himla bra, så har vi det avklarat sen...

Som några av er vet så lever min mamma med en sjukdom som kallas MS. Förmodligen vet alla att det inte är en sjukdom man kan bota hur som helst. Hon var sjuk redan när jag föddes för drygt 36 år sedan. Sjukdomen har varit "skonsam" i hennes fall. Förmågan att gå tog den tidigt, men överkroppen har hon fått behålla med nästan full styrka medan benen sakta blivit sämre och sämre. 2016 tog hennes armar och händer. Min mamma, som varit hemma i hela mitt liv och skött hushållet klanderfritt (förutom allt som skett på hög höjd) medan pappa har arbetat, kan nu knappt byta kanal på TVn. Fast det är något man väntat, kom det som en blixt från klar himmel på nåt vis. Det gick så fort! Vet ännu inte riktigt hur jag ska hantera och möta henne i det. Men det får jag väl helt enkelt försöka klura ut 2017.

Jag valde att bryta upp förhållandet jag levt i sen 2013. Inte heller det gjorde att jag hoppade av glädje. Att inte kunna hålla ihop ett förhållande och känna det man vill känna, får mig att känna mig misslyckad, elak, tom och mest ensam i hela världen. Tårarna kan forfarande komma trillande när jag minst anar det och det kommer de säkert fortsätta med länge än.
Vanliga tråkigheter har ju, som alltid, lagt sordin på tillvaron titt som tätt. Några människor i min närhet har gått bort, både den naturliga vägen och för egen maskin. Ingen i den allra närmaste kretsen. Men de tillhörde någon annans närmaste...

Jag har tog ett ganska stort steg med mitt lilla företag och flyttade till större lokaler där jag syns bättre än i den gamla, lilla undanskymda stugan jag startade i. Det har resulterat i att affärerna har fått en liten skjuts och känns faktiskt riktigt hoppfulla nu. Det kanske inte bara är tack vare lokalbytet. Människors syn på kvalité och ovilja att slänga den för att köpa nytt, visserligen billigare ibland, men allt som oftast mycket sämre, har ändrats. Det renoveras och sparas mer nu och det är ju det jag lever av. Jag har även fortsatt mitt samarbete med Fredrik en dag i veckan. Mina måndagar är lättare än de någonsin har varit, nu när jag har tre sköna kollegor att småprata med veckans första arbetsdag. Roligt också att få vara en del av en värld som jag knappt visste existerade för ett år sedan och därtill ha en pytteliten del i dess utveckling.

I juli var jag på mitt sista, obligatoriska återbesök efter cancerskiten jag gick igenom 2011. Det, så väl som alla återbesöken jag varit på, visade att min kropp och jag verkar ha gått igenom den där behandlingen på bästa tänkbara sätt. Allt ser bra ut och det verkar som att jag kan fortsätta min väg i detta jordelivet som en frisk människa. Jag tror inte jag har tvivlat på att det skulle gå bra mer än nån enstaka gång. Men det är ju alltid skönt att få det svart på vitt.

Utanför mitt lilla liv och den faluröda lilla låda jag kalla mitt hem, har vida världen fortsatt sin gång.
Många stora ikoner och förebilder har lämnat oss och kanske kommer vi se tillbaka på 2016 som året musiken nästan gick i graven.
Stora delar av mänskligheten tar fortfarande inte sitt ansvar över planeten vi bor på. Inte heller kan de se att vi alla är olika och därför gärna lever våra liv på sättet vi väljer. Pengar, landområden, tro och makt över dessa orsakar fortfarande krig runt om i världen. Även om det 2016 tydligen inte startades några nya, så gör det ont att så många människor måste fly från sina hem, sina älskade och sina land pga brist på förståelse, respekt och empati hos några få.

Världen kommer inte bli en bättre plats för att flera miljoner människor skålar i bubbel om några timmar och lovar att 2017 ska bli året de äter lite mindre choklad, klarar att planka i 5 minuter och tar cykeln till jobbet.
Lova istället att ni ska göra allt ni kan för att ni själva ska vara så lyckliga som möjligt varje dag. Lova att leva så ni lämnar ett så litet fotsteg ni förmår i miljön när ni så småningom lämnar den.
Lova att ta hand om de ni har nära. Älska dem och värdesätt det ni har tillsammans. Berätta för dem att de är betydelsefulla och älskade. Alla behöver få höra det ibland.
Lova att hjälpa om ni kan hjälpa.

Tack, alla ni som finns i min närhet, för detta året. Vännerna som gått vid min sida i många, långa år och de få som tillkommit under året som gått. Utan er är jag bara en lite skrutt.
All min kärlek till er!!

Jag fortsätter på den här vägen ett år till. Nyfiken på vad som finns där framme... Vill du förja med?