Om morfar såg...

Ibland tänker jag på min morfar.
Han lämnade jordelivet som åttioåring 1996 efter en ganska kort sjukdomsperiod. Men det är inte hur han dog eller att han dog jag tänker på. Nä... Jag tänker på hur mycket han hade skrattat om han sett mina försök att göra vissa saker.

detta är en random grabb med lie, inte min morfar

Han var dräng i hela sitt yrkesverksamma liv. En sån där dräng med en ständigt brunbränd och vältränad överkropp och ben, vita som snö, oftast iklädda gabardinbyxor med pressveck och slag. En sån där dräng som slipade sin lie med finess och aldrig fattade grejen med gräsklippare.
Det är just när jag tar fram min lie, försöker så gott jag kan få den så pass vass att den kan rycka av några grässtrån om man tar i och sen gör tappra försök att slå mitt gräs, som jag tänker på honom och hur han hade slagit sig på knäna och vikt sig dubbel i den vita trädgårdsstolen medan han skrattat sig blå i ansiktet. "Ja ha dau aullri sitt maken te däka å slau tosit!" Snuset hade nog nära på ploppat ut och det lilla dricksglaset med pilsner hade skvimpat över.
Han fiskade också. Mycket och ofta.
Som dräng tjänade man inga stora pengar och för att han och mormor, som jobbade som hemsamarit, skulle kunna mätta magarna på sina tre flickor, så var de tvungna att fylla skåpen med så billig mat som möjligt. Jag minns många gånger jag varit med och suttit på en brygga med ett på tok för långt metspö och tittat på ett rödvitt flöte medan han stått ett par meter bort och kastat efter fisk.
Man kunde se honom långt ute på isen på vintern. Många gånger bågnade isen under hans tyngd. Men han gick aldrig igenom. Han kände isen. Han hade alltid något med sig som han kunde knacka i isen med när han gick ut. Det kunde t ex vara ett yxskaft eller något liknande, Var isen klen och ohållbar, så hörde han det på ljudet och då gav han sig inte ut. Otroligt! Han la ut aularev (ålrev) också och mamma brukar berätta om när hon skulle följa med för att hjälpa honom någon gång. Hon fick ro så han kunde koncentrera sig på garnet. Men efter en stund utbrast han att nu fick hon ju sluta ro så krokigt! Hon rodde tydligen så krokigt att ålen skulle bryta ryggen av sig om den skulle simma efter det garnet...
Jag har hans gamla fiskespön i mitt uthus. Undrar om fiske lyckan sitter kvar i dem?

Tyvärr börjar det bli långt mellan dessa gubbar nu. Vad kommer framtidens barn minnas av sina mor- och farföräldrar. Kommer de kunna slå med lie? Kommer de lära sig att ro rakt och lyssna på isen? Jag tror inte det...